49:th

Inatt var det ACM-gala i Las Vegas. The Academy of Country Music delade, för 49:e gången, ut sina årliga priser (framröstade av fans) under pompa och ståt och idag har mitt Facebook-flöde varit härligt fullt av vinnare, glada förlorare och grymma framträdanden. Så jag tänker att jag delar med mig.

Störst är, i min mening, att Miranda Lambert vann sin femte (!!) raka Female Vocalist of the year. 

Fem år i rad! Dessutom tog hon hem Single Record of the year för grymma låten Mama's Broken Heart och Vocal Event of the year för sin duett We Were Us tillsammans med Keith Urban. 

Pretty good night, med andra ord!

Galans största pris, Entertainer of the year fick George Strait. King George. 

Kanske som en sista gest, vad vet jag. Han tillhör annars en generation artister som tagit ett kliv tillbaka, vad jag dock vet är att han drivit en röstningskampanj hårdare än någon av de andra han var nominerad med (Miranda Lambert, Blake Shelton, Luke Bryan, Taylor Swift).

Album of the year vann Kacey Musgraves för sitt debutalbum Same Trailer, Different Park.

Som hon även storslammade med på Grammy-galan. Supercoolt och välförtjänt!

Song of the year vann Lee Brice för hjärtskärande I Drive Your Truck.

Han framförde den även i publikhavet på galan, chills!

Vocal Group of the year

The Band Perry.

Vocal Duo of the year

Florida Georgia Line. Som tillhör den nya generationen jag, i mitt huvud, kallar baby country. Unga artister som, ibland sjunger fantastiska låtar, men mest om öl, bilar, party i ödemarken och barfotabrudar. Och det är trevligt, emellanåt, men jag tycker att det är lite mycket sånt nu. Här kommer en till; New Artist of the year:

Justin Moore. Ett blankt fejs för mig. Ska bli spännande att se om han hänger kvar och levererar i framtiden. Då ska jag ta tillbaka allt.

Vad har jag glömt? Jo, Male Vocalist of the year

Jason Aldean. Andra året i rad. Jag har aldrig fastnat för hans musik, och det är väl kanske en god sak. Man kan inte gilla allt.

Värdar för spektaklet var, även detta år, Luke Bryan och Blake Shelton. Båda nominerade till tänderna men fick gå hem utan priser (även om Shelton kan trösta sig med att frugan, Miranda Lambert, fick tre). 

Uppträda fick de dock göra. Shelton gjorde båda fina My Eyes och nya duetten med Shakira, Medicine. Som jag tycker är sådär...om jag är snäll.

Det var detta om detta, så off you go och lyssna på lite kvalitetsmusik nu!

EAGLE WHEN SHE FLIES

Känslan av att missa en spelning här i stan, vare sig det är med amerikanskt storvilt eller en vän och lokal förmåga, är inte kul. Så igår gjorde vi slag i saken.

Och nog får man väl lov att kalla Dolly storvilt. Fredagen den 11 juli går jag (om mina planer går i lås) på semester och detta får jag fira tillsammans med Dolly Parton i Globen. Sämre dagar lär man uppleva i livet.

Det här blir tredje gången jag ser henne live. Jag brukar tänka att det här är säkert sista chansen man får att se Dolly i Sverige, but she keeps coming back!

Jag har sett henne både i Globen samt på Stadion och jag får medge att den senare står som favorit. Men det är nåt med utomhuskonserter. Särskilt när de sker på magiska sommarkvällar. (Detta får mig att tänka på en annan minnesvärd spelning; Carlene Carter på Dalhalla - det får jag ta upp en annan gång).

Det jag också minns är att utformningen och Dollys mellansnack på de båda konserterna var i stort sett identiska. Men jag är oerhört förlåtande mot någon som spelat i femtio år. Då kan jag stå ut med att upprepade gånger få höra om hur dyrt det är att se så billig ut. Och den fattiga och sorgliga historien bakom låten Coat of Many Colors.

Klart är dock att man inte lämnar arenan oberörd. Jag vet få som sjunger med sån känsla som Dolly, som växlar mellan och behärskar så många instrument och som är en sådan stor entertainer i en sån liten kropp! Bortsett från, ja...de uppenbara.

Musikmässigt så kan man väl aldrig understryka en gång för mycket att det är Dolly som skrivit I Will Always Love You. Själv påminns hon om detta varje gång hon går till banken tänker jag.

But You Know I Love You är en av mina favoriter vid sidan om alla de klassiker som de flesta (hoppas jag naivt) känner igen.

Och för att knyta ihop det här inlägget med föregående om Brad Paisley så gör dessa två en fantastiskt fin duett;

When I Get Where I'm Going. Vackert och sorgligt, som så ofta, hand i hand i musiken.

WRAPPED AROUND

Ikväll ser det ut såhär i Lisebergshallen i Göteborg. Det syns inte på bilden, men på scen står Brad Paisley. En av countryns storheter och en av mina absoluta favoriter.

Och det värsta är att på tisdag står han på Cirkus' scen i Stockholm, där jag sett honom förut, men jag kommer inte vara där den här gången. 

Paisley är en av förhållandevis få countryartister som skriver sitt eget material. Han är fullkomligt kung på att skriva romantiska ballader (den lyckliga frun är skådespelerskan Kimberly Williams-Paisley) men blandar även en hel del komedi i sina låtar. 

Han har heller inte utseendet helt emot sig.

Den som vill njuta av Brad Paisleys kärlekssånger och kanske låtsas att han sjunger just för dig, kan lyssna på:

She's Everything

Then

I Cant't Change The World

The World

Little Moments

It Did

Oh Love

We Danced

Och den som vill lyssna på roliga Brad kan söka upp:

Karate

Harvey Bodine

Camouflage

Ticks

Alcohol

Celebrity

I'm Still A Guy

Online

I'm Gonna Miss Her

Catch All The Fish

Me Neither

I'll Take You Back

I'M GONNA LET HIM FLY

Ikväll, i detta nu, spelar Dixie Chicks i Stockholm. På Waterfront.

Jag är inte där och det svider förstås i countryhjärtat.

Dixie Chicks har varit tysta i flera år och jag är förstås nyfiken på vad som hänt under den tiden.

Jag har sett dem spela två gånger och det var fantastiskt. Jag hade ju sett konsert-dvd:erna och slogs av hur dessa gigantiska, galna "hemma-spelningar" stod i så enormt stor kontrast till dessa Sverige-diton. I USA var publiken ett skrikande dansande hav av människor. Här satt vi i snörräta stolsrader i Annexet. På svenskt vis. Klappade när man blev ombedd osv. Jag hoppas de möter en glad och galen publik ikväll. 

Och en del svårigheter i hemlandet har de förstås också haft efter de Bush-kritiska uttalanden gruppens lead singer, Natalie Maines, gjorde på en spelning i London dagarna innan USA invaderade Irak. Gruppen tog avstånd från det stundande kriget och gjorde klart att de skämdes för att presidenten kom från Texas. 

Med detta följde år av förföljelse, mordhot, och det anordnades till och med bål där man unisont brände Dixie Chicks-skivor. Plus att det under lång tid framöver var en svår sak för bandet att få med sina låtar på några hitlistor.

Säger en del om landet...

Tillbaka till den första gången jag såg DC spela. På vägen in till stan mötte jag en bekant, en hobbymusiker, och när han fick höra vad vi skulle lyssna på sa han;

- Dixie Chicks...? Vilka är det? Jamen just det, det är ju dom som har gjort Fleetwood Mac's Landslide.

Han syftade på DC's stora hit (tillika cover) Landslide. Jag tänkte så mycket på det där senare. På Dixie Chicks, som var så otroligt stora för mig, men han kände bara till dem i referens till ett annat band. Det är häftigt med musik. 

Det är lite som de känslor jag hyst för Jill Johnsson i alla år. Inte särskilt varma sådana. Människor var eld och lågor över denna svenska artist som sjöng fantastisk countrymusik. Men för mig var hon någon som sjöng countrymusik, skapad i original av någon annan. I många fall av någon annan som redan gjorde den till perfektion. Det gjorde mig så ledsen.

Men, det ska jag ärligt säga; jag har reviderat mina känslor för JJ på äldre dagar. Jag hyser respekt för det hon gör idag.

Ett litet sidospår. Den som vill lyssna på Dixie Chicks kan till exempel lyssna in:

Let Him Fly

Landslide

Truth No. 2

Travelin' Soldier

Top of the World

Goodbye Earl

Am I the Only One

Mississippi

Godspeed

ERIC CHURCH, NALEN 140311

Jag vet inte hur mycket folk som går in på Nalen, men jag vet att det var utsålt igår. Och när vi tyckte att det var ganska fullt därinne, då ringlade sig kön fortfarande lång där utanför.

Packat blev det, men ändå inte på jobbigt vis. Vi stod allra längst bak, i barhörnet, och var helt nöjda. Det är som sagt en förhållandevis liten arena det här. Förmodligen inte jämförbar med hur det ser ut när Church spelar i hemlandet.

Och i ärlighetens namn är det här så mycket mer rock än country, men det gör inte ett dugg. Särskilt i mitt sällskap av rockers, där jag var den enda som över huvud taget lyssnat på hans musik innan spelningen. Ingen blev besviken.

Vilka förbandet var gick mig helt förbi, men de körde hårdrock på riktigt och tände publiken ordentligt (och såg sen showen nerifrån samma barhörn som oss) och efter en fashionably lång paus klev han sen på, Eric Church, och öppnade med Before She Does (som för övrigt innehåller de eminenta textraderna: There's absolutely, positively

No doubt in my mind

That OJ did it, Lee Harvey didn't

And she's really gone this time)

Sen var det full speed ahead och jag fick höra precis allt jag ville, utom Carolina.

Han körde hela spelningen i sina solbrillor och i publiken stod den här killen och fick uppmärksamhet för att han var så lik stjärnan själv. Jag är benägen att hålla med.

Jag och min bror, båda bilderna tagna på Nalen men med fem års mellanrum. Det är sådär att åldras, men tydligt är, även om vår smak ofta går isär, att vi är lyckliga i musiksammanhang.

Jack Daniel's kicked my ass again last night, sjöng Church. Och vi tog rockseden i vacker hand (strupe...)

Jag ger spelningen igår en fyra i betyg av fem möjliga. Musiken lämnade alls inget mer att önska, ljudet däremot kan jag tycka failade lite ibland och hans röst dränktes emellanåt helt. Plus att den gode Church kunde kanske bjudit lite mer på sig själv. Nog för att han ska vara en svår snubbe, men inte ett enda mellansnack? Lite trist.

SHE GOT A ROCK - I'M GETTING STONED

Ikväll ska jag se, men framför allt höra, Eric Church på ett utsålt Nalen. Inte den största arenan visserligen, men det är inte alltid en nackdel i musiksammanhang. Några av mina bästa konsertupplevelser har jag med mig från mindre ställen. På just Nalen har jag sett Madrugada, Abalone Dots och en dragshow och inte haft det minsta att klaga på. 

Och Churchen då. En ganska nyupptäckt förmåga för min egen del. Men när USA-stora countrystjärnor kommer hit då känner jag mig kallad att gå och lyssna. Han är en rebell och en bad boy, skriver sitt eget material och är inte helt otrevlig att titta på.

Nyligen släppte han albumet The Outsiders, som fanns en kort stund i Spotify men sen försvann. Men där finns fortfarande mycket annat för den som är nyfiken och vill lyssna in.

Jag rekommenderar spår som;

Carolina

Homeboy

Like Jesus does

Springsteen

Before she does

Och på youtube kan man kolla in Give me back my hometown och A man who was gonna die young.

Bara som exempel. Och imorgon lär jag med största säkerhet recensera kvällens spelning.

ROPIN' THE WIND

Om man tänker sig att jag med den här bloggen ska förmedla musiktips så ska jag nu börja i lite bakvänd ordning. Genom att berätta lite om en av de allra största, som det också tyvärr är allra svårast att komma över musik av. Såvida man inte gör som man gjorde förr, dvs köper skivor.

Jag minns inte när jag först hörde någonting av Garth Brooks, men jag vet att min första skiva var "The Hits", hans första greatest hits-album som kom ut 1994. Nitton låtar, den tightaste hitssamling man kan finna. Inte ett felspår, jag spelade den där skivan sönder och samman. Friends in low places, Callin' Baton Rouge, The River, The Thunder Rolls, We Shall Be Free, Shameless, The Dance, That Summer. En sån fenomenal samling titlar!

Men han är inte vem som helst, denna man. På världsrankingen ligger han på tredje plats, vad gäller skivförsäljning med över 150 miljoner sålda album. Elvis och The Beatles är de som slår honom på fingrarna där. Genom 90-talet när han var som mest aktiv slog han rekord på rekord både vad gäller skivförsäljning och i hur mycket folk han drog till sin enorma konserter. 1994 gjorde han sin senaste världsturné och spelade faktiskt i Globen. Då hade jag ingen aning tyvärr...

2001 drog han sig dock tillbaka av "familjeskäl" och hade ett uppehåll ända fram till 2009 (även om skivförsäljningen så klart inte tog semester under denna tid). Sedan dess har han haft ett femårskontrakt med ett hotell i Las Vegas och har då spelat endast där. Detta fram till nu...för i sommar är det sagt att Garth Brooks ska kicka igång en ny världsturné. Han släpper endast små bitar av information i taget, men klart är i alla fall att i juli börjar han med spelningar på Irland. Han slog nyss ett alldeles nytt rekord då 240 000 konsertbiljetter sålde slut på nittio minuter och fler spelningar fick genast bokas in. En efterlängtad comeback, minst sagt.

Men åter till musiken då, och varför den inte går att finna. Och det är inte mer komplicerat än så att Mr. Brooks skyr den digitala världen. Han vägrar göra sin musik tillgänglig i Itunes och Spotify av den enkla anledningen att han vill sälja hela skivor, inte lösa låtar. Itunes vill ha han hans musik, naturligtvis, men vill inte gå med kraven om försäljning albumvis och GB håller stenhårt på sin artistiska prestige, därför har denna förhandling nu strandat.
Många finner detta oerhört tråkigt, och inte bara fans. Bland stora namn inom countrymusiken hetsas det ganska fritt gentemot Garth Brooks att han ska släppa på sin musik. I all välmening. Blake Shelton har till exempel manat på ganska friskt på Twitter. Grundat på hur han själv har vuxit upp och inspirerats av Garth Brooks' musik och hur den nu riskerar att gå en hel generation förbi om man håller den borta från de forum där de flesta idag, och särskilt unga människor, hämtar sin musik.

Och det ligger något i det. För så fattigt att leva utan;
The Dance
That Summer
The Change
Ain't Goin Down
The Beaches of Cheyenne
Shameless
If Tomorrow Never Comes
The River
Unanswered Prayers
Standing Outside The Fire

Listan kan göras hur lång som helst...