EAGLE WHEN SHE FLIES

Känslan av att missa en spelning här i stan, vare sig det är med amerikanskt storvilt eller en vän och lokal förmåga, är inte kul. Så igår gjorde vi slag i saken.

Och nog får man väl lov att kalla Dolly storvilt. Fredagen den 11 juli går jag (om mina planer går i lås) på semester och detta får jag fira tillsammans med Dolly Parton i Globen. Sämre dagar lär man uppleva i livet.

Det här blir tredje gången jag ser henne live. Jag brukar tänka att det här är säkert sista chansen man får att se Dolly i Sverige, but she keeps coming back!

Jag har sett henne både i Globen samt på Stadion och jag får medge att den senare står som favorit. Men det är nåt med utomhuskonserter. Särskilt när de sker på magiska sommarkvällar. (Detta får mig att tänka på en annan minnesvärd spelning; Carlene Carter på Dalhalla - det får jag ta upp en annan gång).

Det jag också minns är att utformningen och Dollys mellansnack på de båda konserterna var i stort sett identiska. Men jag är oerhört förlåtande mot någon som spelat i femtio år. Då kan jag stå ut med att upprepade gånger få höra om hur dyrt det är att se så billig ut. Och den fattiga och sorgliga historien bakom låten Coat of Many Colors.

Klart är dock att man inte lämnar arenan oberörd. Jag vet få som sjunger med sån känsla som Dolly, som växlar mellan och behärskar så många instrument och som är en sådan stor entertainer i en sån liten kropp! Bortsett från, ja...de uppenbara.

Musikmässigt så kan man väl aldrig understryka en gång för mycket att det är Dolly som skrivit I Will Always Love You. Själv påminns hon om detta varje gång hon går till banken tänker jag.

But You Know I Love You är en av mina favoriter vid sidan om alla de klassiker som de flesta (hoppas jag naivt) känner igen.

Och för att knyta ihop det här inlägget med föregående om Brad Paisley så gör dessa två en fantastiskt fin duett;

When I Get Where I'm Going. Vackert och sorgligt, som så ofta, hand i hand i musiken.